Mitt namn är Hannah Kanjah och jag började träna Taido under hösten 2002 i Stockholms Taidoförening[STaF]. Då var jag 7 år gammal och tränade för Sensei Eddie Herlin för att 6 år senare komma upp i vuxengruppen under Sensei Mikael Janssons, 7 Dan Kyoshi, vakande öga.

Under mina år i barngruppen fick jag äran att följa Sensei Eddie Herlins väg från 1 Kyu och uppåt vilket förmodligen var min ursprungliga inspiration till att bland annat börja instruera men det var först några år efter att jag börjat i vuxengruppen som jag faktiskt började jobba mot det målet. År 2012 deltog STaF på Sportscamp som är en lägerverksamhet för barn och hålls 2 veckor varje sommar. Jag tillfrågades om jag kunde tänka mig att instruera på Sportscamp det året och började där med att assistera och instruera kontinuerligt.

Som instruktör får man äran att dela med sig av sin kunskap och hjälpa andra att uppnå sina mål. Ibland handlar det till och med om att inspirera de man instruerar att sikta på ett mål. I dessa fall handlar det om att vara observant på vad de du instruerar söker efter, även om det är omedvetet, och skapa möjligheter för dem att arbeta mot sina mål. Svårare blir det när de uppnår sina mål och inte har ett nästa steg planerat. Då är det lätt hänt att de tröttnar och slutar. En observant instruktör kan se varningssignalerna i tid och hinna coacha dem mot ett nytt långsiktigt mål. Med barn är instruktörens roll i detta väldigt stor och viktig då barn kan ha svårare att hålla motivationen uppe för att sträva mot något som är flera år bort t.ex. att ta 6 kyu, bli instruktör, ta Shodan. Det är upp till instruktören att ”hugga ut en trappa i bergväggen” med små prestationer som påminner dem om det slutliga målet. Om ett barn siktar på instruktörsskap så kan man låta barnet i de högre mongraderna kanske hålla i uppvärmningen eller gå en kurs i hur man assisterar instruktören som någon av instruktörerna kan hålla och liknande ”trappsteg” mot det stora målet.

Däremot är det viktigt att tänka på att instruktören inte ska göra allt. Instruktören är där för att visa vägen, inte för att gå den åt eleven. Detta är något som ofta tycks självklart när man instruerar vuxna men som ibland glöms bort när man instruerar barn. Man lär sig som bäst när uppgiften är lagom utmanande. Är det för lätt så blir det tråkigt, är det för svårt så blir det mentalt nedbrytande. Vi instruktörer kan ”hugga ut trappan”/visa vägen och motivera eleven att gå den, men gå på den måste de göra själva för att lära sig.

I slutändan handlar instruktörsskap för mig om att dela med mig av något jag älskar och coacha individer till ett tankesätt, en kunskapstörst, som kommer att gynna dem för resten av deras liv i både Taidon och utanför.