Krönika: Varför jag fastnade för taido | Svenska Taidoförbundet
Efter en givande Klubbutvecklingsträff (KUT) har det fallit på min lott att skriva lite krönikor. Egentligen är min uppgift att samla krönikor från olika instruktörer, men eftersom det är jag som står för detta och jag dessutom råkar höra till nämnda grupp så tänkte jag att det kan vara på sin plats att jag börjar med mig själv. Målet med dessa krönikor är att fler ska kunna ta del av instruktörernas erfarenheter och att framtida instruktörer ska kunna få lite värdefull info innan de själva står där.
Så här kommer en liten redogörelse för hur jag hamnade här.
Mitt kampsportande började 1987 då jag 11 år gammal började träna aikido. Detta skulle jag komma att hålla på med i sammanlagt lite över sex år. I de allra flesta aikidoklubbar gör man en ganska stor och stolt sak av att det är helt defensivt och de klubbar jag tränade i var inga undantag. När jag så till slut testade något nytt – kickboxning och kämpalek – så blev det en stor aha-upplevelse när jag upptäckte att det var kul att anfalla folk (under ordnade former förstås). Detta var under min studenttid i Falköping och väl tillbaka i Stockholm så föll det sig naturligt att följa upp denna nya upptäckt. I sökan efter något nytt slets jag mellan två ingivelser; att testa något som jag via aikidon hade goda grunder för, och att undersöka det här med taido. Eftersom aikido kommer från jujutsu och jag råkade snubbla över en kunds pojkvän som tränade just detta så fick jujutsu bli alternativet som jag ”hade goda grunder för”. Taido hade jag ingen aning om vad det var, men en klasskamrat i Falköping hade talat mycket om det och sagt att det var den ”ultimata kampsporten på alla sätt och vis” så det måste ju undersökas. Det slutade med att jag började träna både jujutsu och taido parallellt, även om taidon fick vänta ett halvår på grund av ett spräckt revben (jujutsu).
Eftersom jujutsu är mycket likt aikido och taido inte liknar någon av de andra var min förväntning att det skulle bli bekymmer då de olika stilarna krockade. Det blev det också, men inte på det sätt som jag hade förväntat mig. De stora bekymren uppkom då jag skulle lära mig en jujutsuteknik där jag redan hade en aikidomotsvarighet – vilket gäller i stort sett alla jujutsutekniker – eftersom jag redan hade reflexer som fick mig att automatiskt göra aikidotolkningen... Taido däremot krockade i stort sett aldrig med någon av de andra eftersom det inte har någonting gemensamt med någon av dem, annat än att de är kampstilar. Åtminstone inte innan man kommit djupt in i kunskaperna...
Det där med ”den ultimata kampsporten på alla sätt och vis” insåg jag ju rätt snart var ganska långt ifrån sanningen – den där klasskompisen hade ju för övrigt aldrig tränat taido själv – men det visade sig att denna högst opraktiska och galna stil var rätt ultimat ändå, för mig. Den var fartfylld, lekfull, knäpp, inspirerande och framförallt; stimulerande för hela kroppen och hela sinnet. Så när intresset för jujutsun efter sju år tröt så fortsatte jag med taido. Jag gick dock inte över till att träna enbart taido utan bytte ut jujutsu mot karate och kali. Åren gick och min inlärningskurva började så smått att plana ut inom taido. Där många gav upp och slutade träna stannade jag envist kvar och när det blev motigt – alla får ju svackor lite då och då – så behöll jag träningstempot genom att fokusera om och börja experimentera med ”angränsande” tekniker och stilar. Jag började fördjupa mig i de rörelser som vi gör i skuggan av eller på väg mot det uppenbara (shit vad det där lät kvasi). Jag ska försöka förklara på svenska; När vi slår, varför har vi ett exakt sätt att dra tillbaka den hand vi inte slår med..? Sträck ut handen, grip tag i någon och gör sedan denna rörelse (vrid handen och dra in den till sidan). Har du tränat en grapplingstil (t ex aikido eller jujutsu) så kommer du att förstå det ännu mer. Vi har ett stort fokus på det uppenbara i en teknik – vilket är som sig bör eftersom det i allmänhet är huvudsyftet med den – t ex att slå eller sparka, men vi gör ju saker med hela resten av kroppen och dessa rörelser är inte där som dekoration. Ett annat exempel är ”blockeringen” som vi lägger upp med ena armen innan vi slår i sentai tsuki -snurrslaget. Det kan lika gärna vara en attack (haito)...
Det är detta som fascinerar mig med taido – sättet att betrakta teknikerna. Vi vrider och vänder på allting och genom att lära mig taidoteknikerna på djupet så började jag förstå de tekniker som jag för länge sedan gått igenom i aikido och jujutsu och en hel del av dem jag hittat i kali. Genom att snöa in på taido så har jag vidgat mina vyer. Taido lärde mig aikido och jujutsu.